Tubsockor

Definitionen är att de ska sakna vrist/häl. Jag har aldrig sett några sådana sockor. Detta plagg man hört så mycket talas om... vilken myt!

Recension (forts.)

Nu har jag läst ut Kvartetten som sprängdes. Den var väl ganska trivsam och rolig studtals men generellt lite för omständlig. Jag känner att jag inte är helt van att läsa äldre svenska, det tar lite tid att vänja sig. I skivtermer är boken ett dubbelalbum som hade gjort sig bättre som ett enkelalbum. Men bitvis är den riktigt kul. Som sagt tidigare, se filmen med Adolf Jahr, Jarl Kulle, Edvin Adolphsson, Gunnar Bergstrand etc. istället. Där får man en bra nerkokt version.
Eller, se/läs något nytt fränt istället.

Årets julklapp

http://teknikmagasinet.se/nydb/db.pl?template_file=db_product.html&artnr=370228

Lurad, som vanligt

Trodde innan att den roliga holländska intervjuaren som inte kan hålla sig för skratt var något som hänt på riktigt. Så dumt av mig.
Johan länkade till filmen i en kommentar på Vivecas blogg. När jag kollade på den såg jag att det även fanns en längre version. Plötsligt var det inte lika kul längre. Men nu är jag istället imponerad av hur bra han spelar fnissig.

Sämsta o bästa plattor

Hasse har tipsat om Arg skåning som listar 2000-talets sämsta plattor. Mycket underhållande, kan rekommenderas! Jag tänkte inte vara lika ambitiös, men jag skulle ändå vilja slå ett slag för ett album som jag tycker är ett av musikhistoriens bästa.
Vad är det då som gör ett bra album? Det finns ju album som innehåller idel hits men ändå inte förmedlar någon vidare albumkänsla. Exempelvis innehåller Alphavilles Forever Young många bra låtar men man gillar de enskilda låtarna bättre än plattan som helhet. (Kort parentes: jag förespråkar inte något av synsätten, jag gillar verkligen hits och ser gärna många sådana på samma skiva, men i detta fallet är jag ute efter att tipsa om ett album som har den rätta helhetskänslan.)
Nu vet jag att ni tror att jag kommer att komma dragandes med Pet Sounds. Det lever i och för sig upp till mina albumkrav, men det är lite uttjatat som historiens bästa album. (Många anser att Sgt Pepper är historiens bästa album, men jag tycker att det är överdrivet, oavsett vilket synsätt man har...)
Soft Cell är ett så kallat one-hit-wonder-band. De gjorde stor succé med låten Tainted Love. Ironiskt nog är detta, som många känner till, en cover. Låten ligger med på plattan "Non-stop erotic cabaret" och är såklart bästa låten på skivan. De övriga låtarna är byggda på väldigt lite catchyness och väldigt mycket frustration. Frustration över att vara en del av ett dekadent uteliv med fylla och sex fast utan innehåll, och att inte komma på något bättre att göra. Skivan förmedlar på ett övertygande sätt en skitig, snuskig samt alkoholpåverkad utelivskänsla. Låtarna är charmigt opolerade och hänger väldigt bra ihop (även med Tainted Love som har samma känsla fast är mer catchy). Säg till om ni vill låna...


I look out from my window view
There's really nothing else to do
Read a book maybe write a letter
Mother, things are getting better
Watch the mirror count the lines
The battle scars of all the good times
I look around and I can see
A thousand people just like me

Artistquiz

De fjantar som kan unna sig att satsa på sig själv, de ger väl fan i resten av vår mänsklighet

Pappa är stolt