ABBA-analys, del 2

Måste ha med Dancing Queen. Den är ju bäst, i en klass för sig, men jag vet inte riktigt varför. Ett par saker kan man i alla fall konstatera:

1. Skönt gung i percussionljuden. Någon shaker till vänster och någon hi-hat till höger. Och en svängig bas i mitten. Där har man på något sätt grunden till det hela.
2. Discostråkarna är så fina! De tar nästan över huvudrollen, lite som basen i One of us. Man vet inte om man vill hänga med stråkarna eller tjejerna.
3. Folk-synt-figuren efter första versstrofen, (efter and the lights are low, resp. could be that guy)
4. Den maffiga piano-stråk-kombinationen senare i versen. Blir fint tillsammans. (Som i I don't like mondays.) Och själva pianoriffet är ju klassiskt.
5. Refrängen är riktigt bra melodimässigt. Går liksom kaxigt uppåt som i I get around utan att bli patetisk.

Inga konstigheter. Konventionell musikkrigsföring - bra låt, bra arrangemang. Jag fattar inte att det blir så bra. Men man hör att de också tycker att det är deras bästa låt när de sjunger den.

Lyssna även på B-sidan That's me. Pigg bas, pigg trummis, piggt pianospel och pigga syntstråkar. Bra låt.